Det sägs att man ska må bättre av träning.. Men när inträffar detta välbehag egentligen? Under självaste träningspasset så svettas man, andas tungt och känner ett allmänt obehag i hela kroppen. För att inte tala om dagarna som följer med obligatoriskt träningsvärk, en tyrannosaurus kroppshållning och en stor portion självömkan. När jag äter konfekt eller dylikt känner man ju ett välbehag redan från första början, som i och för sig sedan övergår i självömkan och magplågor. Men där känner man åtminstone ett omedelbar välbehag, men när kommer resultaten av träningen? En vecka, en månad eller ska jag verkligen behöva vänta längre än så..? Jag vill se resultat och jag vill se dem nu!

Återigen tänkte jag använda bloggen som någon sorts bikt/ventelering. Å nej, jag tänkte inte bekänna hur många kalorier som jag dragit i mig under helgen.. Trots att jag kanske borde. Men nej, nu tänkte jag beröra ett helt annat ämne. Ett ämne som jag i övriga fall inte har så mycket att bekänna om. Nämligen mitt tevetittande. Jag hade inte tänkt att yppa något om detta till någon, men nu måste jag få ut denna stora klump från mitt bröst. Jag har, tro det eller ej, börjat titta på Big Brother. Ett program som jag egentligen skyr som pesten. Men på något sätt så har det lyckats fångat mitt intresse och dragit mig ner i träsket. Kan det vara bristen på kvalitativ teveunderhållning efter det att På Spåret slutade som fått mig att sjunka så långt ner i tevetåblån? Kanske är det här ett rop på hjälp för mig eller ett sätt att hitta likasinnade så jag får dela och diskutera min last som jag dragit på mig.

Jag har väl aldrig varit särskilt intresserad av att idrotta, mina intressen har alltid bestått av lite mer latare karaktär. Å i ungdomens da'r var det väl inget större problem för mig. Då kunde jag dra i mig 1.5 liter cola och trycka i mig en hel påse sourcream onionchips på helgen utan att behöva anstränga mig särskilt mycket resten av veckan för att behålla samma siffror på vågen. Vid närmare eftertanke så rörde jag väl skapligt på mig back in the days. Jag hade ju trots allt lite badminton, lite fotboll, lite skidåkning och andra fysiska aktiviteter som jag utförde utöver skolidrotten..
Efter körkortet och när man inte längre kunde kalla sig för tonåring, ändrades spelreglerna dramatiskt. För varje snacks man tröck i sig var man tvungen att slå ett extra slag på mitsarna under box-passen på sporthallen, man blev tvungen att pressa fram en sista badmintonmatch.
Men det är det helt klart värt.. Huvudsaken är att man kan få unna sig något extra gott på helgerna. En fet ost, ett gott rötjut, en pizza som stilla avnjutes framför svt's På Spåret.

Var min tanke när jag lämnade skolan och de Värmländska skogarna bakom mig, med ett rykande färskt diplom i handen. Då hade jag inte en tanke på att man någon gång skulle bli tvungen att betala tillbaka hela kalaset. Å ju ivrigare man var att få sätta tänderna i arbete, bli en riktig knegare, gjorde så jag sakta men säkert glömde bort mina skulder. Här om veckan damp ett brev med CSN som avsändare ner i mitt brevinkast. Med svettiga händer öppnade jag kuvertet och läste rubriken.. "Nu är det dax att börja betala" Som om en benknäckare åt maffian själv skrivit rubriken. Så jag antar att det bara är att punga ut..

Jag kommer ihåg en tid. Inte allt för längesen. Då jag såg bra ut på bild. Missuppfatta mig inte, men när jag står framför spegeln i badrummet så kan jag ibland bländas av skönheten hos den något tysta men stilige mannen som är min reflektion. Men nu förtiden, när jag väl hamnar på bild, särskilt sådana som brukar dyka upp på det sociala nätverket facebook, verkar den stilige mannen från spegeln vara som bortblåst. Kvar är en liten, något knubbig man som utövar fula grimaser och annat trams (se bifogad bild).
Vad kan ha hänt med mina modeling-skills, eller tappar jag fullständigt kontrollen över min kropp så fort blixtarna börjar dundra runtikring mig? Skulle det kunna bero på att mina vänner var bättre fotografer förr, sådana som lyckas ta fram mina goda sidor.. Hur som helst, så ska jag nog hålla mig borta från blixtarna ett litet tag framöver. Tills jag börjar bli bra på bild igen.. Om..

Återigen har jag intagit min plats bakom tangentbordert Redo att förgylla er tillvaro så här i vintermörkret. Nu kanske ni undrar vart jag tog vägen och varför jag inte yttrat ett ord på flera månader. Det var helt sonika så att jag drabbades av någon sorts skrivkramp och blev alldeles för självkritisk och kunde till slut inte få ur mig ett enda vettigt ord. I och för sig så var det inte så många vettiga ord som yttrades under mina tidigare blogginlägg. Men nu har jag beslutat att lägga allt gammalt groll bakom mig och köra på igen. Jag kan inte lova er en frekvent uppdaterad blogg, men en sak kan jag lova er. Ni kommer att få massor av funderingar, observationer, anekdoter och en å annan ordvist serverade på silverfat av mina mjuka, ovalkade kontorshänder..

Till nästa gång vi ses. Vet ni vad Islänningarna blev när det blev vulkanutbrott? ....Överaskade

Ursäkta förseningen. Men efter en massa stök och bök med vardagliga sysslor, husbyte, jobb och så vidare å så vidare, är jag återigen på plats bakom tangentbordet. Jag är nu Matt the Bratt, King of the castle, Lord of the domains. Jag har alltså lyckats klippt navelsträngen och flyttat ifrån pappa (hela 100 meter) till farmor och farfars gamla hus. Här kommer jag att bo under sommaren tills jag hittar mig något annat.
Trots det positiva med att bo själv i det här gigantiska huset, finns det en del nackdelar med att bo i ett hus. Vilket jag fick min beskärda del av idag innehållande flisning, krattning och gräsklippning. Därför tänkte jag skriva en lista över saker som jag måste fixa till mitt framtida hus och jag tänkte jag skulle fylla på den allteftersom jag kommer på fler saker.

1. Bergvärme - så jag slipper allt bök med flisning, ved och allt vad det heter.

2. Åkgräsklippare - om jag inte skaffar en konstgjord gräsmatta eller en trädgårdsmästare förstås.

3. Inga läskiga svart/vita fotografier på gammal släkt upphängda på väggarna. Vilket det finns en hel del av i det här gamla huset. Under den kategorin skulle jag också vilja slänga in gamla läskiga dockor.

4. Golvvärme - skall finnas precis överallt i mitt framtida hus.

Mitt vackra anlete håller på att förfalla. Acne har börjat intagit mitt ansikte och på min överläpp växer det hår. Acnen har jag en svag misstanke om att det är min Akilleshäl, Marabou chockladen som bär skulden till. För så fort det lanseras en ny smak (den här gången var det Polka) på Statoil så är jag bara tvungen att ha. Å som sagt, på min överläpp finner ni nu en "soon-to-be-Tom-Selleck-mustasch". Tanken var att jag skulle starta en insamling på mustaschkampen.se och försöka få mina rika societetsvänner att skänka sina slantar till Cancerfonden. Men tyvärr så har det inte blivit av, därför tänkte jag istället be er skänka era slantar till min gode vän Filliam i sin "mustasch"-kamp (http://www.cancerfonden.se/sv/mustaschkampen/Kampa/Insamlingar/?collection=2865). För med tanke på den usla "skägg"växt hans ansikte kan framkalla, kan han behöva all hjälp han kan få! Å skulle min gode vän Pete kunde skicka över mascaran han använde för att framhäva sin musch i fjolårets kamp till Fille så han kan göra sin musch synlig så vore det oerhört bra.

Idag hade vi celebert besök i Bollnäs. Aschberg och company gästade idag Bollnäs city för att prova på att dansa Hälsinge Hambo och min styvmor Nilla hade fått det ärofyllda uppdraget att lära Musse Hasselvall (känd från tv) dansa hambo. Ynglingarna Musse & Andreas vann en överlägsen seger över de helt taktlösa och kordinationsfattiga herrarna Aschberg och Fylking Sverige. Efter loppet skojades det om att det inte var Musse som förde utan att han blev "förförd" (haha, Nillas humor) av sin danspartner... Sedan blev jag faktiskt lite starstruck när grabbarna gick förbi och Nilla presenterade mig som "sin" grabb och både Aschberg och Musse vinkade till mej. Wow, två kändisar som vinkade till mej ba lixom..

Citat från Musse & Andreas blogg "Dagen började med hambo. Gunilla tog ett stadigt grepp och sen bar det av. En köttig kvinna att hålla sig fast i. Och för dom som inte förstår det så är det en komplimang. Tack Gunilla." - Musse Hasselvall

Och här kan ni kika på bilderna från idag och fortsätta följa deras resa från Ystad till Haparanda: http://blogg.aftonbladet.se/musseochandreas

Vissa saker glömmer man aldrig hur man gör, oavsett hur lång tid det än tar mellan gångerna man gör det. Som att cykla till exempel, har man väl lärt sig det så sitter det någonstans i bakhuvudet och det tills man inte längre kan röra sina lemmar. Å ska jag vara ärlig så trodde jag att köra bil tillhörde den kategorin. Men efter 5 månader med spårvagnar och kollektivtrafik hit och dit måste jag erkänna att jag blivit en snäppet sämre bilförare. För imorse när jag skulle till och parkera min bil, spanade jag i vanlig ordning in en ledig ruta och svängde in mot den. Tyvärr så är inte Toyotans svängradie den bästa och medan jag svängde kände jag att jag skulle bli tvungen att backa och ratta om. Jag börjar bromsa för att sedan lägga i backen och ratta om, men vad händer? Jag knuffar till bilen på parkeringsrutan bredvid min. Nervöst kollar jag runt omkring, men inte en själ som sett det hela infernot. Jag pustar ut lite och parkerar sedan bilen utan några fler missöden. Sedan kliver jag ut och kollar så klart om MIN bil klarat sig först, sedan kollar jag min parkeringsgranne, men inget.

Efter att ha lyckats acklimatiserat mig till det hårda och karga klimatet i storstan har Matt the Bratt blivit tvungen att lämna stekarelivet och staden på G bakom sig och återvänt till lilla Kilafors, Hälsingland och återigen behöva inta sitt gamla pojkrum hos pappa. Det känns ju inte riktigt som ett steg i rätt riktining. Jag menar det är ju inte direkt världens bästa raggningsreplik som man slänger ur sig på krogen eller i kön på ICA. Fast å andra sidan så har det faktiskt fört med sig något gott också. Jag har nämligen fått ett jobb. Ers undertecknade jobbar härmed på en flashig reklambyrå och kan stolt tituelera sig, Junior AD.

Det verkar som att jag äntligen har åstadkommit något här i livet (vad vet jag inte), men jag har lyckats skaffat mig ett entourage. Numer har jag alltid två håriga beundrare hack i häl vart jag än går och de beundrar mig verkligen, följer mig vartän jag går och säger aldrig emot mig. Fast å andra sidan känns det inte heller som att de riktigt förstår vad jag säger. Ibland står de bara där och glor på mig med sina stora förvånade bruna ögon undrandes "Vad håller han på med?". Men det spelar ingen roll, för de älskar mig villkorslöst.
I skrivande stund har jag faktsiskt ena hälften av mitt entourage vid min sida. Hon gör flertalet desperata försök för att få min uppmärksamhet. En av nackdelarna med mitt entourage är att allt jag äger och har är numer täckt av hundhår. Till och med när jag öppnar locket till min MacBook Pro flyger det ur stora tussar med hår.

Idag förvandlades ers undertecknade från en redig man med barrytonstämma och hår på bröstet till en fullblods lattemamma. En lattemamma som i timmarna två satt med sina nya vänninor och lapade i oss av solens strålar och konverserade* (*skvallrade) om killar, jobb, våra senaste shoppingfynd och uppdaterade oss om de senaste nyheterna om vulkanutbrottet på Island. Jag kan inte påstå att jag var så insatt i något av ämnena men jag gjorde i alla fall ett ärligt försök.
På morgondagens tapet står en välbehövlig frisering (bröderna fluff kan nästan känna sig utkonkurrerade) och en tur ut till skärgården, med vin och krabbfiske i goda vänners sällskap. Så innan jag går till sängs ska jag be en liten bön till Polman och vädergudarna så dom förskonar oss från regn och rusk.

Ibland så faller man tillbaka i pojkstadiet. Som när två vänner sätter sig ner en lördagskväll och spelar Super Mario Bros på Wii och mosar goombas till förbannelse, förvandlas man återigen till en 10-årig liten pojke. Och trots att huden på händerna har hårdnat, så sitter jag här nu, med skavsår på tummarna. Men vart är de fyrkantiga ögonen frågar jag mig? Vad var det egentligen för tomma hot som våra föräldrar slängde omkring sig som om de vore kläder i ett pojkrum? För exakt hur länge måste man sitta och spela tv-spel för att få fyrkantiga ögon? Va, va, va? Jag bara undrar hur många timmar av tv-spel som man verkligen har gått miste om för att föräldrarna sagt till en att man kunde få fyrkantiga ögon om man satt där?