mattology

Santa speaks the language of all children... en riktig Kramerklassiker :)
Tänkte bara önska alla en riktigt God Jul och berätta att jag nu går på två veckors semester. Jag packar väskan och tar mitt pick o pack och åker hem till mitt Kilafors för att fira jul och nyår med La Famiglia.

När jag var liten så hade jag det blondaste och rakaste håret i stan, men när jag kom in i puberteten så hände något väldigt mystiskt. Mina raka vackra hårstrån, började sakta men säkert korva ihop sig och bildade något slags lockar och det blonda tvättades bort och min hårfärg förvandlades till en sorts brun/grå? råttfärg? Jag dömdes med andra ord till ett liv där jag är tvungen att ha kort frisyr. För när mitt hår börjar bli långt (vilket är ca 4 cm i mina hårmått) så får jag världens fluff och det är alldeles omöjligt att skapa något som ens kan kallas för frisyr. Därför är jag tvungen att klippa mig med jämna mellanrum.
Anyways, jag var in och bokade mig en tid idag för att göra mig fin inför julen. Tyvärr så vart jag lite för ivrig att vänta ända tills den 22:a. För när jag kom hem och såg att jag såg ut som Pärry Fluff i spegeln, var jag tvungen att "rätta" till frillan lite med kökssaxen. Det funkar rätt bra att rätta till frillan med saxen framför spegeln, det vill säga tills man ska ta bak i nacken. Jag undrar hur jag ser ut i nacken nu? Fast det jag är mest tacksam för med att mitt hår förvandlades från blont och rakt, till fluffigt brungrå är att stora misstag lätt kan döljas....

Om ni är lite som jag, börjar ni säkert bli lite smått less på alla julsånger som ni hör år efter år efter år. Men eftersom jag är en så hyvens kille, tänkte jag rädda er från den ordinära uppsättning julsånger ni tvingas lyssna på vareviga år. Jag har nämligen letat igenom hela spotify efter "ny" fräsch julmusik och lyckats dammat av 25 härliga jullåtar. Där kommer ni finna allt från The Boss och Moneybrother till Twisted Sister och Taking Back Sunday.  
Jag slänger med länken till min ju(v)liga spotifylista i slutet av det här inlägget och eftersom inte AC/DC finns på spotify är jag tvungen att slänga med en riktigt hårdkokt julvideo med.
Har ni jullåtar som ni tycker borde få vara med på denna lista, så skicka gärna en spotifylänk eller lämna mig en kommentar.

P.S. Jag kan passa på att be om ursäkt för att jag tog med Just D's - Juligen och Adolphson & Falk's - Mer Jul, som finns med på varenda vanlig julskiva och spelas om och om igen på radion, men det är bara att erkänna. Jag älskar dem!

http://open.spotify.com/user/mathshedberg/playlist/1ZMmDjJqREwG7nsL4ecsle

Jag känner mig smått tvungen att skriva ett par rader om gårdagens idolfinal. I år är väl första året som jag inte följt idol slaviskt, även fast Erik var min favorit redan förra gången han var med och knockade mig ur tv-soffan med Queen's "I want to break free". Jag har helt enkelt inte prioriterat idol som jag gjorde back in the days (dvs förra året). Anyways så kikade jag i alla fall på the grande finale igår och imponerades mycket av Calle's version av Joe Cockers "With a little help from my friends". Sjukt bra, jag fick världens gåshud. Men så har jag en kärlek till rispiga whiskeyröster och mina tankar vandrade genast till filmen The Commitments och Andrew Strong. De påminner om varandra på något sett, lite smått ovårdade, så där skönt råa, inte nå vidare på scen, men med en sjukt grym röst.
Måste säga att jag är väldigt imponerad över båda finalisternas pipor, Erik kan verkligen sätta några riktigt sjukt höga toner och han har verkligen klös i rösten, han var tokgrym på Maiden förra veckan. Men finalen så var det Calle som ägde!

Kom nyss hem får min jungfrufärd med bil i Go:teborg. Riktigt svettigt. Anledningen till att jag var ute och cruisade stadens gator var att min käre sambro ska ut och partaja med arbetskamraterna ikväll och jag blev the designated driver. Det började riktigt bra, för efter att jag släppt av min kamrat på angiven plats så skulle jag köra hem till min crib för att inta lite föda. Jag grappade tag i ratten och for fram genom stadens gator som värsta Colin McRay i en tuff BMW och helt plötsligt så var jag framme vid porten utanför mitt betonghem.

Men efter att jag fyllt på magen med lite "bränsle", (och häng med här nu för det är här problemen börjar) gav jag mig ut för att starta bilen. Jag sätter i den så kallade "nyckeln" och trycker på start engine knappen i denna moderna farkost. Ingenting. Jag prövar att göra om samma procedur, men det enda som händer är att radion slås på. Rix FM, just my luck! Efter att ha provat detta ett flertal gånger, så är jag tvungen att medge att jag inte är världens karlakarl som kan starta en bil utan blir tvungen att ringa efter bilens rätta ägare. Nu är motorn igång.
Sedan svänger jag lagomt kaxigt ut från parkeringen och ger mig återigen ut på stadens gator. Men till skillnad från Colin McRay så har inte jag någon kartläsare som säger åt mig vart jag ska svänga, men efter ett par U-svängar fram och tillbaka så är jag ute på den rätta motorvägen. Där råkar jag lägga mig i fel fil och åker åt helt fel håll. Återigen är jag tvungen att ringa på min käre vän och erkänna mitt nederlag. Vi håller i telefonkontakten till jag nästan står utanför dörren. Varför är jag alldeles oförmögen att hitta i stora städer? Jo, återigen så är det fars-arvet som spelar mig ett spratt.

Tiger Woods, otroligt passande namn nu när han vart ute och rumlat runt på det "19:e hålets". Han har tydligen använt sin "järnklubba" uppe på ännu en "välklippt green", utan att ha löst "greenfee" so to speak. Elin blev förstås lite smått "putt" över Tigers "chip-in" och slog därför en golfklubba rakt genom hans bilruta, med avsikten att höja Tigers "handikapp".

Under hela min barndom så har jag varit otroligt fascinerad av dinosaurier, ödlor och ormar. Man skulle nästan kunna säga att jag hade en liten fetisch för dinosaurier. Jag hade nästan ett helt bibliotek fylld med litteratur om alla sorters kräldjur, där jag kunde lära mig allt om dessa gigantiska ödlor. Jag hade en dröm om att få bli arkeolog (inte som Ross i vänner då, utan lite mer som Indiana Jones) och gräva fram fossiler av tyrannosaurus rexar, velicoraptorer, triceratopsar och stegosaurusar.
Nu har jag lyckats hittat ett par av mina gamla favoritserier på youtube som jag tänkte dela med mig av, vet inte om ni kommer ihåg dem. Men det första introt är från "Denver the last dinosaur", en tecknad serie om en skejtande och rockälskande dinosaurie. Jag hade världens problem med att hitta på det här klippet eftersom jag inte kom ihåg vad serien hette, jag hade låten i huvudet och gick och nynnade på "hmmhmm he's a dinosaur.." Till slut kom jag på den briljanta ideén att söka på google. 
Det andra introt är från "Dinosaurs", en sorts sitcom med dinosauriedockor. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var fruktansvärt roligt på den tiden den gick. Men efter den slutade gå, så klev våra urtida vänner åter ner i graven. Tills Steven Spielberg återigen väckte upp dem med Jurassic Park. Jag kommer ihåg 1993 när jag var på bio på den. Jag satt i stolen bredvid min far som satt och höll för ögonen på mig så fort det blev lite för läskigt för honom. Men han höll sig i alla fall vaken under hela filmen, till skillnad från när vi var på Star Wars - Episode 1 och han hann somna en halvtimme in i filmen...

"att fastna med skägget i brevlådan".

Ibland så måste man älska att vara man, kille, pojk eller whatever you want to call it.. En av mina absoluta favoritsaker med att vara man är att ha skägg. Det är så himla trevligt att stå framför spegeln och beundra sitt behårade ansikte och sedan greppa efter rakapparaturen och låta den gå loss. För när man ska "mangrooma" sig så har man friheten att balla ur lite.
Det man kan göra är att börja raka ut en skepparkrans (se wikipedia) ur sitt så kallade slutspelsskägg, sedan går man vidare med att raka sig till ett bockskägg. Efter bockskägget så rakar man bort allt hår på hakan och står där framför spegeln och beundrar sin "stasch" eller mustasch (darav youtubeklippet). Sista steget i detta skäggatlon är att raka till sig den så kallade tangorabatten eller Günthermuschen som den även kallas. Efter detta skrattkalas så tar man sig i kragen och rakar bort alltsammans så man återigen ser respektabel ut.

Tänkte ta och publicera två youtubefavoriter medans jag och Fille sjunker ner i tv-soffan medans vi intar vuxendricka :)

Kära vänner ikväll ska bonden ut på byn. Jag ska nämligen iväg och kika på en lägenhet ikväll och försöka ta mig från lägenhet A till lägenhet B. Skulle ni inte höra något mer från mig, så kan det bero på att jag gått vilse i denna betongdjungeln som gemene man kallar för Göteborg. Så jag skulle vilja be er ladda batterierna i era ficklampor och ringa ihop ett gäng som kan gå skallgång utifall det skulle bli aktuellt.
Jag bifogar en karta så ni vet vart skallgången ska utgå ifrån samt en låt ni kan lyssna på om ni inte skulle finna mig åter.

Nu har jag väl kommit till rätta i min lilla skrubb på Gibraltargatan i Göteborg.. Måste säga att jag lever lite smått spartanskt nu: 18 möblerade kvadrat med pentrykök och mina två flyttkartonger och två resväskor ståendes på golvet som "inredning". Jag har blivit tvungen att lägga upp hela min garderob på hyllorna på väggen. Fast det kan jag inte klaga på eftersom det verkligen piffade upp det gråa och annars så tråkiga rummet. På skrivbordet står alla mina skafferivaror och skräpar eftersom det helt enkelt inte finns plats i skåpen. Datorn har jag placerat på en stol framför sängen. Börjar få allvarliga ryggproblem eftersom jag sitter hukad över den mest hela kvällarna. Som tur är har jag privilegiet att sitta på en riktigt go kontorsstol på min praktikplats, så att ryggen får vila på arbetstid. För "allt" detta betalar jag 3800 riksdaler månaden ut, riktigt värt!

Imorgon ska jag iväg och kolla på en något större lägenhet (á 35 ljuvliga kvadratmeter) ett par kvarter bort. Jag har lite större (haha) förväntningar på den. Kan bero på att det är en tjej som rår om den lägenheten och inte en slapp läkarstuderande som inte ens äger en dammsugare. Kan med all säkerhet säga att denne man är ungkarl!

Jag vet att det är många som sitter på kvällarna och funderar över hur jag kan ha en sådan stor kärlek till Blink 182. Vissa kallar mig bakåtsträvare som inte vill omfamna nutiden med dess urval av artister och orkestrar. De undrar hur jag kan motstå denna buffé av ny fräsch musik?

På det har jag lyckats kommit fram med två svar. Det första är att för det ska kunna kallas för bra musik så måste låten åtminstonde hålla sig i minst ett decennium och det är först då jag kan anamma den där moderna musiken, som inte längre är modern...

Nu kanske någon hobbyrecensent sitter och säger att Blink 182 är ju inte bra musik, det kan ju stämma att dem inte är ett nytt Led Zeppelin eller ett nytt Queen. Men det finns en annan anledning att fortsätta lyssna på musik och speciellt Blink. Man blir nostalgisk! De påminner mig om en tid fylld av finnar, kompisar, långa kvällar framför tv-spelet, mopeder, fyllor och hångel. Blink påminner mig om en frihet som sällan infinner sig nu för tiden. En tid där man inte hade några som helst tankar på framtiden, med jobb, pengar, kärleksbekymmer, räkningar och tvättider som måste hållas.

Därför är det så skönt att sätta sig ner i fotöljen, sätta på Enema of the state och drömma sig tillbaka i tiden...