mattology

Vissa saker glömmer man aldrig hur man gör, oavsett hur lång tid det än tar mellan gångerna man gör det. Som att cykla till exempel, har man väl lärt sig det så sitter det någonstans i bakhuvudet och det tills man inte längre kan röra sina lemmar. Å ska jag vara ärlig så trodde jag att köra bil tillhörde den kategorin. Men efter 5 månader med spårvagnar och kollektivtrafik hit och dit måste jag erkänna att jag blivit en snäppet sämre bilförare. För imorse när jag skulle till och parkera min bil, spanade jag i vanlig ordning in en ledig ruta och svängde in mot den. Tyvärr så är inte Toyotans svängradie den bästa och medan jag svängde kände jag att jag skulle bli tvungen att backa och ratta om. Jag börjar bromsa för att sedan lägga i backen och ratta om, men vad händer? Jag knuffar till bilen på parkeringsrutan bredvid min. Nervöst kollar jag runt omkring, men inte en själ som sett det hela infernot. Jag pustar ut lite och parkerar sedan bilen utan några fler missöden. Sedan kliver jag ut och kollar så klart om MIN bil klarat sig först, sedan kollar jag min parkeringsgranne, men inget.