mattology

Det verkar som att jag äntligen har åstadkommit något här i livet (vad vet jag inte), men jag har lyckats skaffat mig ett entourage. Numer har jag alltid två håriga beundrare hack i häl vart jag än går och de beundrar mig verkligen, följer mig vartän jag går och säger aldrig emot mig. Fast å andra sidan känns det inte heller som att de riktigt förstår vad jag säger. Ibland står de bara där och glor på mig med sina stora förvånade bruna ögon undrandes "Vad håller han på med?". Men det spelar ingen roll, för de älskar mig villkorslöst.
I skrivande stund har jag faktsiskt ena hälften av mitt entourage vid min sida. Hon gör flertalet desperata försök för att få min uppmärksamhet. En av nackdelarna med mitt entourage är att allt jag äger och har är numer täckt av hundhår. Till och med när jag öppnar locket till min MacBook Pro flyger det ur stora tussar med hår.

Idag förvandlades ers undertecknade från en redig man med barrytonstämma och hår på bröstet till en fullblods lattemamma. En lattemamma som i timmarna två satt med sina nya vänninor och lapade i oss av solens strålar och konverserade* (*skvallrade) om killar, jobb, våra senaste shoppingfynd och uppdaterade oss om de senaste nyheterna om vulkanutbrottet på Island. Jag kan inte påstå att jag var så insatt i något av ämnena men jag gjorde i alla fall ett ärligt försök.
På morgondagens tapet står en välbehövlig frisering (bröderna fluff kan nästan känna sig utkonkurrerade) och en tur ut till skärgården, med vin och krabbfiske i goda vänners sällskap. Så innan jag går till sängs ska jag be en liten bön till Polman och vädergudarna så dom förskonar oss från regn och rusk.

Ibland så faller man tillbaka i pojkstadiet. Som när två vänner sätter sig ner en lördagskväll och spelar Super Mario Bros på Wii och mosar goombas till förbannelse, förvandlas man återigen till en 10-årig liten pojke. Och trots att huden på händerna har hårdnat, så sitter jag här nu, med skavsår på tummarna. Men vart är de fyrkantiga ögonen frågar jag mig? Vad var det egentligen för tomma hot som våra föräldrar slängde omkring sig som om de vore kläder i ett pojkrum? För exakt hur länge måste man sitta och spela tv-spel för att få fyrkantiga ögon? Va, va, va? Jag bara undrar hur många timmar av tv-spel som man verkligen har gått miste om för att föräldrarna sagt till en att man kunde få fyrkantiga ögon om man satt där?

Jag är upp över öronen förälskad och kan inte längre kontrollera mina känslor. Det enda jag vill är att förklara min kärlek inför hela världen. Jag älskar The Office! Jag har blivit tagen med storm, blivit svept av stolen flera gånger om av Michael Scott, Dwight, Jim, Pam och alla andra på kontoret. Ibland sitter jag och skrattar tills jag gråter och ibland strömmar tårar ner för min kind för att det bara är så vackert eller sorgligt. The Office är det bästa som hänt i hela mitt tv-liv sedan Björnes Magasin. Jag har hittat guld och jag tänkte dela med mig av min skatt till er kära läsare. Har ni inte redan fastnat i livet på Dunder Mifflin tycker jag verkligen att ni ska göra det till er första prioritering!

Idag var jag ner på stan för att införskaffa mig en skjorta och väl inne butiken, eller den oändliga denim och flanelldjungeln blir jag nästintill omringad av ett gäng säljare.
- Nej, jag tittar bara. Får jag till slut ur mig, men de fortsätter bara att cirkulera kring mig som ett gäng velicoraptorer (jag, nörd?) i jakt på sitt byte.
- Ska du inte ha ett linne till skjortan? Frågar en av säljarna.
- Nej, jag har faktsiskt ett på mig, säger jag och flyr sedan snabbt in i omklädningsrummet med mina skjortor. Jag bestämmer mig för en av dem och går sedan sakta och vaklandes mot kassan för att betala. Kassörskan hejar trevligt i vanlig ordning och börjar sedan kallprata lite med mig för att sedan inleda ett försök till att pracka på mig mer grejer som jag inte behöver.
- Vi har fina färgglada strumpor. Ett par schyssta kalsonger kanske? Eller ett linne till skjortan.
Och helt plötsligt har klädesbutiken förvandlats till ett McDonalds där kassörskan frågar mig om jag vill ha plusmenyn till min skjorta.
- Nej, jag tänker på figuren (eller plånboken), tänker jag, betalar och går därifrån enbart med min nya skjorta.

Jag är uppe och klättrar på väggarna igen. Så fort jag öppnar käften så går min mun i ultrarapid och jag kan inte riktigt sitta still och ändå är jag bara inne på min 4:e kopp kaffe idag. Känner mig väldigt rastlös och vet inte riktigt vart jag ska göra av den här extra energin jag byggt upp så här på kvällskvisten. Helst av allt skulle jag vilja utföra någon form av fysisk aktivitet. Det är nästintill så att jag skulle kunna kicka liv i Mattbeach 2010 ikväll, men å andra sidan så skulle jag att ångra mig bittert imorgon om jag skulle behöva träna så intensivt som förra året. Nej, de enda sporter jag ägnar min tid åt nu är och kommer att förbli dart, biljard och bowling.

Nu är den äntligen här, alla pojkars våta dröm. Nu kanske ni tror att jag pratar om någon het kändis sextape eller något liknande, men så är absolut inte fallet. Nej, det här är något mycket större och mitt vokabulär saknar helt enkelt ord för att kunna beskriva hur stort det här verkligen är. Jag talar naturligtvis om The Expendables, Sylvester Stallone, Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Jet Li, Jason Statham, Eric Roberts och sist men inte minst Brittany Murphy (för att tittas på?) i en och samma film. Det kommer att bli världens tidsresa som kommer kasta oss "män" tillbaka till pojkstadiet. Det kommer att serveras en orgie i våld och brutalt hårda one-liners framdukade av några av vår tids största actionskådisar. Det är som att man får lust att springa upp på vinden och hämta ner VHS-kassetterna och värma upp med Die Hard, Rambo, Terminator och alla andra hårdkokta klassiker tills The Expendables har biopremiär.

Kommer inom kort, så länge så får ni nöja er med denna "fräsiga" header.

Det fanns en tid då humorn fortfarande var sexigt. Män som Schyffert, Seinfeld, Seth Rogen? Will Smith, Jim Carrey och Will Ferrell banade vägen för oss vanliga dödliga. För med humorn kunde man charma upp det allra bittraste fruntimmret och framtiden såg väldigt ljus ut. Den tiden är tyvärr över. Och till mitt stora förtret har jag till och med bidragit till att slå ner några av spikarna i kistan själv. För som många andra hakade jag på så klart på trenden med vampyrer och började frenetiskt följa True Blood. Little did i know, var att jag hjälpte de allvarsamma och känsliga "hunkarna" att återta sin tron som kungar. Och nu när Twilightvampyrerna från New Moon drar sitt segertåg land och rike runt och erövrar flickhjärta på flickhjärta så är det inte långt kvar innan någon "hunk" drar en påle genom våra arma humorhjärtan. Jag vet att jag kan tappa alla mina kvinnliga läsare och riskerar att leva singel resten av mitt liv när jag förklarar mitt hat för Twilight, men det är lika bra att göra lidandet kort och avsluta med fanan i topp.