Blink me

Jag vet att det är många som sitter på kvällarna och funderar över hur jag kan ha en sådan stor kärlek till Blink 182. Vissa kallar mig bakåtsträvare som inte vill omfamna nutiden med dess urval av artister och orkestrar. De undrar hur jag kan motstå denna buffé av ny fräsch musik?

På det har jag lyckats kommit fram med två svar. Det första är att för det ska kunna kallas för bra musik så måste låten åtminstonde hålla sig i minst ett decennium och det är först då jag kan anamma den där moderna musiken, som inte längre är modern...

Nu kanske någon hobbyrecensent sitter och säger att Blink 182 är ju inte bra musik, det kan ju stämma att dem inte är ett nytt Led Zeppelin eller ett nytt Queen. Men det finns en annan anledning att fortsätta lyssna på musik och speciellt Blink. Man blir nostalgisk! De påminner mig om en tid fylld av finnar, kompisar, långa kvällar framför tv-spelet, mopeder, fyllor och hångel. Blink påminner mig om en frihet som sällan infinner sig nu för tiden. En tid där man inte hade några som helst tankar på framtiden, med jobb, pengar, kärleksbekymmer, räkningar och tvättider som måste hållas.

Därför är det så skönt att sätta sig ner i fotöljen, sätta på Enema of the state och drömma sig tillbaka i tiden...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0