mattology

Efter det att jag flyttat till storstaden har mina cineastiska upplevelser ökat drastiskt. Nyss hemkommen från The Wolfman faktiskt. Jag var där i god tid efter att tagit en rask promenad i snöyran och kunde lungt inhandla min popcornmiddag. Och lagomt tills det att trailarna hade rullat klart så var popcornen uppätna, perfekt tajming! Och tur var väl det, för redan innan första minuten gått så ryckte jag till rätt ordentligt när varulven tog mig på bar gärning för första gången. Efter en 20-30 minuter började det klia i benen och jag bytte frekvent ställning i stolen för att få det så bekvämt som möjligt. Under resten av filmen överraskades jag ett flertal gånger till och ryckte till. Men något annat bjöd inte riktigt Wolfman på, ganska så innehållslös och med rätt dåliga effekter och skådespelarinsatser (trots casten).
I de sista 10 minutrarna däremot, så hände något riktigt dramatiskt. Inte på vita duken utan i publiken. Helt plötsligt så var det en kille några rader framför mig och mitt sällskap som fick ett epeleptiskt anfall. Han bara satt där i sin stol och krampade medans kompisen bredvid honom skrek att någon skulle ringa 112. Flertalet av biobesökarna fattade tag i sina mobiltelefoner och ringde 112, medans filmen fortfarande rullade in på eftertexterna. Efter ett tag så "stormade" biopersonalen in och tände lyset i salongen. Vid det här laget så hade de väl fått kontakt med killen igen, men jag vet inte hur det gick för honom, men ambulansen var då på plats redan innan vi kommit ut ur biografen.